Liksom Ulf Linde liknade mötet mellan verket och konstpubliken vid en flaskpost som plötsligt flyter upp intill strandkanten tänkte jag inledningsvis under en tid lägga ut en bild och en text – ungefär som en  utskickad papperssvala från hemsidan – och se till vilken okänd adressat vinden för den. Ett försök som är tänkt att återkommande luftsättas med viss regelbundenhet för att ge hemsidans ”hittare” ett lite fördjupat perspektiv.

Garaget – Car Park

Garaget
Garaget
Bakom Karlbergs slott ligger ett litet grönt hus i parken omgivet av träd med rikt lövverk och hängande grenar. En höstkväll för många år sedan när jag råkade titta ut över området anade jag plötsligt ett ljussken från husets plats. Ena porten i dörröppningen hade av allt att döma ställts upp och jag skymtade något som verkade röra sig där inne. Vad kunde detta nu vara i den kvällstid normalt så folktomma parken? Ögonen behövde lite tid för att anpassa sig till dunklet men snart uppfattade jag människor som arbetade i rummet och – något som liknade en svängande hästsvans. Sammanhanget klarnade, det var förstås slottets sommarstall som jag hade observerat!
Där pågick utflytten inför vintern, insåg jag när jag dagen därpå promenerade förbi det lilla grönmålade huset. Det utstrålade en behaglig, klassisk arkitektur i all sin enkelhet. En lanternin på taket förhöjde dess anspråkslösa yttre och fick det att likna en liten basilika.
Sådan var den enkla bakgrunden till två mindre målningar som jag kallade Garaget och Car Park.

Som alla kan se har stallet oförklarligt återuppstått som garage. Någon anledning till den förändringen minns jag inte. Det bara uppstod när jag började måla ”Garaget” (bilden överst), men uppenbart är att det nu blivit ett trångt rum dit något har tagit sin tillflykt – eller backats in. Bilen påminner närmast om ett jagat djur som blickar ut med sin lyktor ur gömslet.

Målningens underlag är ett grovt papper som preparerats med en vit väggfärg. Det hade blivit över som provbit efter en arbetsdag på Nyckelviksskolan, där jag visat eleverna grunderna för linoljetempera och lasureffekter. Tekniken med flödande färg kan göras väldigt fri och ”tillåtande” för att pröva alla obetänksamma infall. Om man känner för det.

Car Park
Car Park

Flera år senare fick jag lust att använda samma bildidé en gång till, nu i oljeteknik. Miljön och temperaturen är annorlunda här: jag föreställer mig en het sommardag (skuggan är blågrön som kontrast) i utkanten av en park där ett enklare skjul fungerar som solskydd för en parkerad bil. Det engelska ordet Park kan betyda både park och parkering. Att titeln blev på engelska hänger samman med en utställning på Swedish American Museum i Chicago 2013, där jag använde målningen som utställningsaffisch.

Evakuering

Efter åren på Konstakademien i Köpenhamn vid mitten av 60-talet studerade jag en tid konsthistoria i Uppsala och fann mycket nöje i det. Bland annat upptäckte jag ett äldre landskapsmåleri som ofta ingick som fond i bilder från medeltiden och renässansen. Landskapen hade utförts av konstnärer som placerat de bibliska scenerierna i en värld som var en del av deras vardagliga hemtrakt, ibland med nödvändiga tillägg av mer exotiska inslag om nu själva berättelsen krävde det. Det där tilltalade mig både i sin frihet i berättandet och hur det varierades i både naiva och fantastiska syner. Trädens lövverk kunde svälla ut likt bulliga cumulusmoln eller ibland påminna om jättelika borstar. Jag gillade den speciella känslan att med blicken vandra in i bilderna och ströva runt mellan öppna fält och klungor av träd. Stöta på skogshuggare i arbete eller möta sällskap av jägare som smög på rådjur i grönskan. På håll kunde jag se soldater som kom ridande genom skogen. Plötsligt gick man in i ett regnväder som drog fram över flodlandskapet och fortsatte trevande vidare, vilse i ett skimrande grådis tills allt blev synligt igen.

Evakuering  (1975)
Evakuering (1975)

År 1976 hade jag en utställning på Galerie Dr Glas i Stockholm där målningen Evakuering ingick i samlingen. Jag hade några år tidigare fått hyra en arbetslokal utanför citykärnan i en gammal linoljefabrik vid Danviken. På hemvägen därifrån genom stan passerade jag nästan alltid Saltsjöbanans station vid Henriksdal och brukade titta på tågsätten med godsvagnar som stod under träden vid sidan om det trafikerade spåret. Jag fick en väldig lust att måla varje gång jag såg på de där uppställda röda flakvagnarna. En sådan skulle på något sätt passa bra ihop med de gröna landskap med mystiska träd som jag hade målat parallellt med mina bilder av mer nutida stockholmsmiljöer.
En dag var vagnarna plötsligt bortforslade, vilket först skapade ett slags förvånat avbrott i arbetet. Men efter hand också en konstruktiv undran över vilken roll min vagn nu skulle få i den bild som just påbörjats?

70-talets början var en tid som påverkades av det brutala krig som USA bedrev i Vietnam. Fruktansvärda syner trängde in i våra sinnen precis som bilderna från mellanöstern idag. Det kändes tvingande att försöka förstå meningen med detta våld – då som nu. Vilket är angriparens syfte och med vilken rätt?
En ”motståndsestetisk” (Peter Weiss) fantasi kom upp inom mig. Godsvagnen framkallade en bild av de riskfyllda undantransporterna av föremål från muséerna till hemliga gruvor och andra gömslen under det andra världskriget när nazisternas stöldplaner började sättas i verket. Jag såg nu Nike från Samothrake framför mig uppställd på en järnvägsvagn vid Henriksdal. Saltsjöbanans spår löpte genom ett regnigt holländskt barocklandskap där den heroiska skulpturen stod väntande på vagnsflaket.
Nike är ett stolt grekiskt ord för seger och hon hedrade segern över nazismen. Av nödvändighet följer därmed inte att alla segrar alltid är rättvisa. Giacomettis eftertänksamme iakttagare fick därför också åka med på vagnen. Båda behövs i historien.

Öar

En osäker iakttagelse
En osäker iakttagelse

Genom våra sinnesorgan tar vi in vår omvärld. Ögonens signaler via synnerven till hjärnan framkallar bilder i färg och form som tolkas och vägleder oss i nuets handlingar. Samtidigt sänds också rapporter till minnet där somligt hamnar i en osäker vila i ”lagret”. Det mesta slängs förstås ganska snart som skräppost för att inte överlasta minnets kapacitet. Annat kan i sin tur bli kvar och på ett lite överraskande sätt komma att blandas ut med andra minnen nere i ”sumpen”. Kanske formas nu ett slags önskeminnen, gärna mer behagliga – men osanna. Den problematiken lockade mig att börja framställa målningar om minnets egna utflykter samtidigt som det blev en oavsiktlig betraktelse över sanningskravet.

 

Öarna under regnbågen
Öarna under regnbågen

Öar är ett inspirerande motiv för ett sådant tema.  Lyckas man fånga in öns utbredning när den siktas på avstånd infinner sig lätt den fria tankens utforskande. Vilka bor där? Kan man besöka den? Eller är  det möjligen en öde plats? Ljuset över vattnet kan snabbt skifta, skapa osannolika speglingar eller dölja allt i dimma. Till och med den så konkreta regnbågen är ett ljusbrytningsfenomen i regnbyarna som seglar över sjön. På så sätt har en hel svit av ö-landskap kommit till där jag utgått från perceptionens illusioner och osäkerhet.

Målningarna ”En osäker iakttagelse” och ”Öarna under regnbågen” innehåller i bildens nederkant också tillfogade rester av gamla palettbitar där färgblandningar en gång har testats. Bildytor av färgmassa som kommit till bortom viljans tillrättaläggande lockar nu istället betraktarens öga att vilja lägga till.

Blues for mr Hitchcock

Den här målningens titel har sin egen historia. Första gången den ställdes ut (1982)  hade den ett annat utseende och annan titel, ”Allt ska bort” (se bild längre ner).

blues-for-mr-hitchcock

Den gången hade en genomgripande förvandling av Stockholms city precis genomförts med rivningar och nybyggnation. Somligt var nödvändigt, som bygget av tunnelbanan t ex, medan annat kunde ha utförts med större varsamhet. Kvaliteterna i den gamla arkitekturen och den historiens närvaro som hade funnits i det gamla Klara med sitt intima stadsrum var borta för alltid.
Detta fanns nu inte i bildens idé från början; den startade i en banal upplevelse av ett starkt eftermiddagsljus som en dag bländade mig på Odengatan, strax innan korsningen av Sveavägen. Fortsättningen av Odengatans uppförsbacke mellan Metropol och Stadsbiblioteket badade i ett märkligt gult skimmer – en ton som jag sedan envetet har försökt behålla under de många förändringarna. Vad jag försöker säga med det är att en bild ofta sätts igång av en enskild helt oväntad visuell upplevelse eller som i det här fallet, en sorts motljusminne, som helt plötsligt slog upp ett fönster inifrån.
Tanken på en bild av en stad i förändring hade förstås långt tidigare påbörjats i minnet, där synintryck av stora gropar bakom byggplank och reklamtavlor i jätteformat hade lagrats. Till sammanhanget bidrog också intryck av människor som villrådigt sågs vänta vid provisoriska träbryggor och övergångsställen medan pålningsarbetet och borrarnas oväsen pågick runtomkring.
Omkring 1981 blev målningen färdig och året därpå visades den på Konstnärshuset. Långt senare ställdes den ut på ett galleri i Sundborn. I vimlet på vernissagen ställde sig plötsligt konstnären och vännen Hans Tollsten framför bilden. Han viftade med handen över det liggande ansiktet i reklambilden och utropade på sitt sjungande borlängemål: ”men… det där, det är ju Hitchcock”.
Den överraskande iakttagelsen kunde jag inte släppa. Så fort det blev sagt såg även jag den oavsiktliga likheten och jag hamnade i grubbel. Hitchcocks närvaro förändrade i ett slag hela målningens innebörd. Fast på sikt frigjordes samtidigt bilden därigenom för alternativa ingrepp.

bild-002

Bildrummet öppnades nu i och med att trädet – vars grenverk jag lånat från en gammal  madonnabild av Grunewald – blev förflyttat ut i gatan. Hiltiborren fick ge plats åt en kontrabas och vägarbetaren som blev kvar förvandlades till en ensam basist. Det diaboliska uttrycket i borrarens ansikte behöll jag som det var. Det uttryckte något av den ansträngning som krävs för att besegra det envetna motstånd som material och förändring alltid erbjuder i ett konstnärligt arbete. Jag tyckte att ansiktet (om än inte porträttlikt) påminde om Charles Mingus och hans energiskt predikande musik.  Hitchcocks filmvärld hade nu dessutom börjat tränga in i skapelsen.  ”The wrong man” är en klassisk Hitchcockfilm som handlar om hur en oskyldig basist blir utpekad för att ha begått ett butiksrån, efter det att alla vittnen förväxlat honom med den verklige rånaren.
Nu fick själva basfiolen bära det oförlösta våld som inkorporerats i målningen och svarade med heta tårar, liksom virvlar av ånga som pressas ut ur fiolens båda ljudöppningar. Där börjar bluesens intro och upplöser sig i morgondiset över gatans strängar av snöslask.

Blått mellanrum

Den här bilden från 2003 har titeln ”Blått mellanrum”.

Blått mellanrum (Lidköping: såldes den som "Genomlyst landskap"??

Motivet är ursprungligen en utsikt över bakgårdarna på Rörstrandsgatan i Stockholm som jag i flera år kunnat se från mitt fönster och målat av. Men när man avbildat någonting många gånger vill man gärna pröva nya lösningar. Husfasadernas rader och takens alla vinklar tycktes sakna ett lugnt mentalt centrum någonstans. Samtidigt som jag sökte efter detta kom lösryckta ord och tankar ur den tidens filosofiska litteratur upp med begrepp som ”glapp” och ”undanträngda minnen”. Översatt till bilder påminde de mig om en sorts förborgade mellanrum. Som något som man borde kunnat se klart, men som drog sig undan och blev oåtkomligt.  Ett töcken hade blåst in över målarduken – men lockade samtidigt till upptäcktsfärder.

I bilder med titlar som ”Mellan flykt och tillit” eller ”Mellan hitom och bortom” hade jag tidigare sökt beskriva ett sådant mittemellanläge som nu i ”Blått mellanrum” fick en ny åskådlighet. Valet av den blå färgen var förknippat med en färgtub som innehöll en mer blålila ultramarin färgton än vanligt. Det blå kom därigenom närmare känslan av blues som gestaltar saknad efter något man förlorat. Men tolkningen av en kulör är en grannlaga subjektiv uppgift. Lika gärna kanske det blå i mellanrummet istället bär på en stämning av förundran, som om något kommande väntas in. Tanken blir då omkastad, kanske i en mer optimistisk riktning, där mellanrummet förvandlas till en tom plats för framtida hus, liv och kommande händelser som kan utspelas där.

En märklig film med John Lennon i huvudrollen fanns också med i tankeperspektivet bakom ”Blått mellanrum”. Filmtiteln i fråga har jag glömt men handlingen utspelar sig under andra världskriget i den nordafrikanska öknen och skildrar striderna mellan engelska och tyska soldater. En efter en stupar soldaterna i Lennons grupp, men de döda fortsätter ändå att marschera i en tyst närvaro intill kamraterna under den lilla styrkans tröstlösa förflyttningar mellan anfall och reträtter. För att vi åskådare i salongen skulle förstå vilka som inte längre var vid liv på filmduken hade en elastisk blå nylonväv, ungefär som en strumpa, spänts över deras ansikten. Detta var det enda synliga tecknet som röjde att de dödas närvaro egentligen nu bara fanns i de ännu levandes minne.

Att på det här sättet omforma ett regigrepp från filmens värld in i ett helt nytt bildsammanhang får visa hur slumpmässigt det kreativa sökandet hoppar mellan tuvorna efter alternativa lösningar, men just så har de flesta av mina målningar kommit till. En bild börjar ta form på något sätt, gärna ur ett enskilt synintryck som med den välkända bakgården med sina spännande tak och fasader, för att strax därpå avbrytas av ett annat infall. Så öppnades den ”blå luckan” i fasaden och med ens skruvades hela den mentala grundstämningen i bilden mot ett alldeles nytt håll.