Blues for mr Hitchcock

Den här målningens titel har sin egen historia. Första gången den ställdes ut (1982)  hade den ett annat utseende och annan titel, ”Allt ska bort” (se bild längre ner).

blues-for-mr-hitchcock

Den gången hade en genomgripande förvandling av Stockholms city precis genomförts med rivningar och nybyggnation. Somligt var nödvändigt, som bygget av tunnelbanan t ex, medan annat kunde ha utförts med större varsamhet. Kvaliteterna i den gamla arkitekturen och den historiens närvaro som hade funnits i det gamla Klara med sitt intima stadsrum var borta för alltid.
Detta fanns nu inte i bildens idé från början; den startade i en banal upplevelse av ett starkt eftermiddagsljus som en dag bländade mig på Odengatan, strax innan korsningen av Sveavägen. Fortsättningen av Odengatans uppförsbacke mellan Metropol och Stadsbiblioteket badade i ett märkligt gult skimmer – en ton som jag sedan envetet har försökt behålla under de många förändringarna. Vad jag försöker säga med det är att en bild ofta sätts igång av en enskild helt oväntad visuell upplevelse eller som i det här fallet, en sorts motljusminne, som helt plötsligt slog upp ett fönster inifrån.
Tanken på en bild av en stad i förändring hade förstås långt tidigare påbörjats i minnet, där synintryck av stora gropar bakom byggplank och reklamtavlor i jätteformat hade lagrats. Till sammanhanget bidrog också intryck av människor som villrådigt sågs vänta vid provisoriska träbryggor och övergångsställen medan pålningsarbetet och borrarnas oväsen pågick runtomkring.
Omkring 1981 blev målningen färdig och året därpå visades den på Konstnärshuset. Långt senare ställdes den ut på ett galleri i Sundborn. I vimlet på vernissagen ställde sig plötsligt konstnären och vännen Hans Tollsten framför bilden. Han viftade med handen över det liggande ansiktet i reklambilden och utropade på sitt sjungande borlängemål: ”men… det där, det är ju Hitchcock”.
Den överraskande iakttagelsen kunde jag inte släppa. Så fort det blev sagt såg även jag den oavsiktliga likheten och jag hamnade i grubbel. Hitchcocks närvaro förändrade i ett slag hela målningens innebörd. Fast på sikt frigjordes samtidigt bilden därigenom för alternativa ingrepp.

bild-002

Bildrummet öppnades nu i och med att trädet – vars grenverk jag lånat från en gammal  madonnabild av Grunewald – blev förflyttat ut i gatan. Hiltiborren fick ge plats åt en kontrabas och vägarbetaren som blev kvar förvandlades till en ensam basist. Det diaboliska uttrycket i borrarens ansikte behöll jag som det var. Det uttryckte något av den ansträngning som krävs för att besegra det envetna motstånd som material och förändring alltid erbjuder i ett konstnärligt arbete. Jag tyckte att ansiktet (om än inte porträttlikt) påminde om Charles Mingus och hans energiskt predikande musik.  Hitchcocks filmvärld hade nu dessutom börjat tränga in i skapelsen.  ”The wrong man” är en klassisk Hitchcockfilm som handlar om hur en oskyldig basist blir utpekad för att ha begått ett butiksrån, efter det att alla vittnen förväxlat honom med den verklige rånaren.
Nu fick själva basfiolen bära det oförlösta våld som inkorporerats i målningen och svarade med heta tårar, liksom virvlar av ånga som pressas ut ur fiolens båda ljudöppningar. Där börjar bluesens intro och upplöser sig i morgondiset över gatans strängar av snöslask.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *