Blått mellanrum

Den här bilden från 2003 har titeln ”Blått mellanrum”.

Blått mellanrum (Lidköping: såldes den som "Genomlyst landskap"??

Motivet är ursprungligen en utsikt över bakgårdarna på Rörstrandsgatan i Stockholm som jag i flera år kunnat se från mitt fönster och målat av. Men när man avbildat någonting många gånger vill man gärna pröva nya lösningar. Husfasadernas rader och takens alla vinklar tycktes sakna ett lugnt mentalt centrum någonstans. Samtidigt som jag sökte efter detta kom lösryckta ord och tankar ur den tidens filosofiska litteratur upp med begrepp som ”glapp” och ”undanträngda minnen”. Översatt till bilder påminde de mig om en sorts förborgade mellanrum. Som något som man borde kunnat se klart, men som drog sig undan och blev oåtkomligt.  Ett töcken hade blåst in över målarduken – men lockade samtidigt till upptäcktsfärder.

I bilder med titlar som ”Mellan flykt och tillit” eller ”Mellan hitom och bortom” hade jag tidigare sökt beskriva ett sådant mittemellanläge som nu i ”Blått mellanrum” fick en ny åskådlighet. Valet av den blå färgen var förknippat med en färgtub som innehöll en mer blålila ultramarin färgton än vanligt. Det blå kom därigenom närmare känslan av blues som gestaltar saknad efter något man förlorat. Men tolkningen av en kulör är en grannlaga subjektiv uppgift. Lika gärna kanske det blå i mellanrummet istället bär på en stämning av förundran, som om något kommande väntas in. Tanken blir då omkastad, kanske i en mer optimistisk riktning, där mellanrummet förvandlas till en tom plats för framtida hus, liv och kommande händelser som kan utspelas där.

En märklig film med John Lennon i huvudrollen fanns också med i tankeperspektivet bakom ”Blått mellanrum”. Filmtiteln i fråga har jag glömt men handlingen utspelar sig under andra världskriget i den nordafrikanska öknen och skildrar striderna mellan engelska och tyska soldater. En efter en stupar soldaterna i Lennons grupp, men de döda fortsätter ändå att marschera i en tyst närvaro intill kamraterna under den lilla styrkans tröstlösa förflyttningar mellan anfall och reträtter. För att vi åskådare i salongen skulle förstå vilka som inte längre var vid liv på filmduken hade en elastisk blå nylonväv, ungefär som en strumpa, spänts över deras ansikten. Detta var det enda synliga tecknet som röjde att de dödas närvaro egentligen nu bara fanns i de ännu levandes minne.

Att på det här sättet omforma ett regigrepp från filmens värld in i ett helt nytt bildsammanhang får visa hur slumpmässigt det kreativa sökandet hoppar mellan tuvorna efter alternativa lösningar, men just så har de flesta av mina målningar kommit till. En bild börjar ta form på något sätt, gärna ur ett enskilt synintryck som med den välkända bakgården med sina spännande tak och fasader, för att strax därpå avbrytas av ett annat infall. Så öppnades den ”blå luckan” i fasaden och med ens skruvades hela den mentala grundstämningen i bilden mot ett alldeles nytt håll.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *